Göran Löfwing

Göran Löfwing

Här hör han hemma. Nog för att han har försökt. Men Göran kom aldrig mer än två kilometer hemifrån. Han är liksom inmålad i landskapet, Falbygden, Hornborgatrakten, Tranriket, triangeln mellan Falköping, Skara och Skövde, nära de västgötska platåbergen som av språkmannen, resenären och den entusiastiske skaraborgaren Richard Ekblom liknades vid en jättelik morisk by.

Göran växte upp i Sätuna. Där i bygdegården hade han sin första utställning som tolvårig, gäss i skyn, vråkar över en glänta, älgar pulsande i snön, allt i små noggranna, underbart stiliserade landskap. Man kommer att tänka på Helmer Osslund.
Kvar finns också en handfull riktigt tidiga verk, tummade teckningar av en lintott, bland dem två älgar stretande i spårsnö, ko med kalv i trubbig blyerts, en hällristning från hans eget förflutna. Läsa och skriva var han kanske inte så bra på. Men rita och måla kunde han, pojken från Isaksgården i Sätuna socken.

Och det har han fortsatt med. Efter avslutad skolgång och några år som slaktare blev han konstnär på heltid. Småningom fick han offentliga uppdrag, ett av de mer omfattande för Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm där han utförde stora fondmålningar till de biotoper som gestaltades i den permanenta utställningen Natur i Sverige. Diorama kallas det, grekiska för tittskåp, en museal pedagogisk teknik med rötterna i nationalromantiken kring förra sekelskiftet där däggdjur och fåglar placeras i sitt naturliga habitat.

För Göran blev det en omvälvande upplevelse. Här gjorde han vad Bruno Liljefors en gång gjort på uppdrag av Gustaf Kolthoff, driftig museiman, konservator, jägare, forskningsresande, författare och skaraborgare han också. Kolthoff skapade Biologiska museet på Djurgården med mottot Nordens djurvärld sedd i naturen. Ihop med Gustav Fjaestad utförde Liljefors de där magiska rundmålningarna som bildade fond till uppstoppad svensk fauna bland trädridåer och vassruggar. Det är med dem han räknar släktskap, målare som Zorn, Liljefors och Fjaestad, som om han hoppat över ett sekel, den traditionen han arbetar i, det måleriet han bekänner sig till, ett sätt att se, otidsenligt eller ej. Tidlöst skulle han nog säga själv.

Djur och natur var från begynnelsen hans passion. Idag är underbarnet en mogen målare. Han har förblivit sin inspirationskälla och motivkrets trogen, och han är kvar i sitt landskap, i sitt livs triangel. Mitt i, som ögat i treenigheten, finns Hornborgasjön med mad och strandäng och fågel strödd över himlen.

Därnere vid vattnet har han sina pojksomrar. Då vadade en skog av vide och björk långt ut i sjön. Grävda kanaler skar genom marsken. Sedermera reglerades vattennivåerna. Men då, innan skogen försvann, höll älgar till därute. De hade sina legor på kanalbankarnas gungfly, levde av lövet och stod med sjön till manken och mumsade näckrosor och bottenvegetation. Sjöälgar sa man. Deras klövar nöttes aldrig ner och bukarna var skimrande gröna. Ljust gröna, säger Göran, samma gröna som Lindas servis från Gustavsberg.